Bakgrund

I vanliga fall formas Sveriges höst- och vårbudget av regeringen i en mycket ordnad process som följer det finanspolitiska ramverket. Grundprincipen är att fatta beslut om en sammanhållen helhetsbudget och poängen är att plus och minus skall gå ihop och att hela budgeten ska vara en väl genomtänkt helhet.

DN rapporterade dock i helgen om att Nyamko Sabuni (L) sänt ut ett internt brev i L:s medlemsapp där hon argumenterar för att de sedvanliga strikta budgetreglerna från 1990-talet är överspelade och att man istället ska arbeta i finansutskottet med att ”utforma politiken efter de majoritetsförhållanden som inom olika områden råder i riksdagen”.

Nyamkos poäng tycks var att signalera till L-ombud som är negativa till M-KD-SD-linjen att den ekonomiska politiken kommer att vara mindre beroende av SD och att man istället emellanåt kan göra upp med Centern, S, MP eller V.

Liberalernas partiledning på hal is

Men att överge principen om att förhandla och besluta om budgeten som en helhet och istället sikta på hoppande majoriteter är direkt olämpligt – alldeles oavsett vilken färg regeringen har. Orsaken är att hoppande majoriteter lär ha lätt att enas om utgifter men svårt att enas om finansieringen och resultatet blir då budgetunderskott. Det är ju därför Sverige har det finanspolitiska ramverket vilket tjänat oss mycket väl.

Att offra en ansvarsfull budgetprocess för att övertyga osäkra L-partiombud om att rösta ja till M-KD-SD-linjen är både desperat och ogenomtänkt. Det indikerar att L tror att man kan säga ja till en M-KD-L-regering med stöd av SD men att SD ska hållas på många armlängders avstånd och helt enkelt inte få mycket att säga till om.

Med tanke på att SD ligger på 20% i Ipsos idag och L på 3% så är detta en naiv inställning som inte är förankrat i verkligheten och troligen tror inte L-ledningen själva på den inställningen – och vad ännu viktigare är så lär inte väljarna tro på det heller.

Min bedömning

En M-KD-regering kommer att samarbeta nära med SD och förutsatt att det fungerar är min bedömning snarast att M-KD i framtiden kommer att säga ja till att SD även tar steget in i regeringen– precis som skett i Norge och Finland med Fremskrittspartiet och Sannfinländarna. Svaga minoritetsregeringar som dessutom siktar på att besluta den ekonomiska politiken med hoppande majoriteter är aldrig bra – oavsett färg på regeringen.

Och partiledningar som försöker använda orealistiska argument är inte heller bra och det går dessutom emot ett av Nyamkos mest kända adelsmärken – nämligen att vara rak och frank och säga som det är.

L skulle absolut vara en slags motpol till SD i en M-KD-L-regering som har SD som stödparti och L kan även vara garant för ett begränsat antal liberala ståndpunkter om media, EU och rättspolitik. Men SD kommer i kraft av sin storlek att få igenom mycket mer politik än L. Och M-KD har ju även samsyn med SD i en rad frågor.

Det vore mycket effektivare  - och ärligare - av Liberalernas partiledning att framhålla att L kan vara en garant för så mycket liberal politik som möjligt i ett M-KD-L-SD-styre. Men att uppge att man kan offra en ansvarsfull budgetpolitik för att signalera att ett 20%-parti, vars stöd är ett absolut krav för att bilda regering, inte ska få så mycket att säga till om är totalt orealistiskt.