Professorer: Vi har inte alltid haft rätt om covid-19

2022 02 10

Det har funnits många diskussioner om covid-19 och nu berättar experter om vad de hade fel om viruset.

Restriktionerna släpptes, kanske för sista gången, i onsdags och under pandemins gång har det funnits diskussioner och uttalanden kring viruset och dess immunitet och spridning. Men nu medger tre professorer att dessa uttalanden inte alltid har blivit rätt.

Inledningsvis tankar om en influensaepidemi

Anders Björkman, professor i infektionssjukdomar vid Karolinska institutet, trodde till en början att infektionen skulle verka som en influensaepidemi.

– Men det har visat sig att just covid-19 sprids väldigt mycket i kluster, alltså i grupp, och det gör att det är svårare att få en så kallad flockimmunitet. För att det kommer alltid att finnas områden, kluster, som infektionen inte når från början, säger han till SVT.

Långvarig immunitet

Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet, trodde att en ihållande immunitet skulle skapas bland befolkningen. Men han förklarar till SVT att han fick tänka om när de första mutationerna dök upp. För i samband med mutationerna insåg experterna att immuniteten inte skulle hålla.

Gäller även vaccinationerna

Björn Olsen förklarar att detta även gällde vaccinationerna. Experterna insåg att immuniteten från doserna inte skulle avlägsna smittan, utan endast skapa ett skydd mot svår sjukdom och död.

Uppdelning mellan smittorna

Magnus Gisslén, professor i infektionssjukdomar vid Göteborgs universitet, säger till SVT att många gjorde en stark uppdelning mellan droppsmitta och luftburen smitta i början av pandemin.

- Vissa virus är enormt smittsamma, till exempel mässlingsvirus som kan färdas i luften långa sträckor. Medan andra kan göra det lite grann. Det tror jag att man har lärt sig under den här pandemin, säger han.

Foto: M. Sanchez

Text: Redaktionen

SNART DAGS: Titta mot himlen – händer bara en gång per år

2026 06 27

På måndag kväll är det dags.

Då inträffar sommarens första fullmåne. Ett fenomen som brukar kallas för jordgubbsmåne.

Bakgrunden till namnet kommer från Nordamerika, rapporterar Forbes.

Namnet passar dock bra även i Sverige.

– Uppkallad efter den traditionella jordgubbsskörden i delar av Nordamerika i juni, är denna fullmåne anmärkningsvärd av tre skäl, uppger tidningen.

Rosaaktig

Jordgubbsmånen kan ibland upplevas som mer rosaaktig i färgen.

Men det finns fler skäl till att titta mot himlen sent på måndag kväll.

– Det är den första fullmånen på sommaren på norra halvklotet, den kommer att hänga lägre på himlen än någon annan fullmåne 2026, och det kommer att vara årets näst minsta fullmåne, redogör tidningen.

LÄS OCKSÅ: Minst 2 000 kronor – hushåll riskerar ny avgift från 1 juli

Tidigare förra året

Förra året inträffade jordgubbsmånen tidigare under sommaren.

Då kunde den ses redan den 10 juni.

– Den ser ut precis som en vanlig måne, den är lite rosaröd. Med god fantasi så kan man ju tänka sig att den ser ut som en jordgubbe, sade rymdfysikern Patrik Nordqvist till SR då.

Miljarder år gammal

Jordens måne är gammal.

Den kom till när jorden kolliderade med en annan himlakropp för omkring 4,5 miljarder år sedan, enligt Naturhistoriska riksmuseet.

– En bit av jorden slogs av och spreds som fragment i en bana runt vår planet. Efter en tid ansamlades dessa fragment till en större kropp och blev vår egen måne, upplyser museet, som är Sveriges största.

Fullmåne

Månen reflekterar solens strålar, vilket gör att människor på jorden upplever att den lyser.

Månljusets form och storlek beror på var i omloppsbanan den befinner sig.

– På den fjortonde dagen i sin omloppsbana befinner sig månen 180 grader från den osynliga linjen mellan solen och jorden. När den befinner sig här är den fullt upplyst av solens strålar och vi ser en fullmåne på natthimlen, uppger Naturhistoriska riksmuseet.

– Från och med denna natt kommer vi att se allt mindre av månen tills dess den når 270 grader av sin omloppsbana.

LÄS MER: Grön koncern kollapsar – en rad bolag går i konkurs

Foto: M. Ihl

Text: Redaktionen